Johanna Grant

Text har alltid varit min grej. Jag älskar att få uttrycka mig skriftligen. Bara skriva utan att tänka efter för mycket. Jag har lättare för detta än för att prata. Jag är inte en människa som är drivande i konversationer men jag har också insett att när man måste tänka efter och sätta ord på sina känslor man upplever så höjer man sig till en ny nivå. Får en större förståelse kanske. Som att när man hör sina egna tankar och ord så är det lättare att ta fasta på dem? Jag vet faktiskt inte. Bara spontana tankar om ingenting. Jag saknar i alla fall att skriva. Eller har saknat, för nu är jag ju faktiskt här. Och jag har kommit fram till att jag ska gå in här och skriva när jag har något att skriva om i stället för att gå in här och komma på något att skriva om. Då kommer det sällan spontant och från hjärtat.

 

Jag har haft en otroligt fin och värdefull helg som jag bär med mig i hjärtat. Den har också bidragit till många insikter, mycket funderingar och nya hinder att ta sig förbi inuti mig. Det är jag tacksam för, för det är då man utvecklas vidare som människa. Dagen började dessutom med finfin pannkaksfrukost. Det blev cassavapannkakor med nutellagrädde, hemmakokt hallonsylt, kokosgrädde och banan till den lilla versionen av mig (avskyr banan... uääk). Sedan en promenad i solskenet och den gnistrande snön. Magi faktiskt. Jag måste (vill är kanske rätt ord) börja njuta ännu mer av naturen, helt klart!