Jag är tacksam för allt.
Jag har ett behov av att få skriva ibland. Det har jag alltid haft och jag älskar det. Men man kan inte tvinga fram kreativitet och med min förra blogg så kunde jag emellanåt känna ett måste att försöka uppnå ett resultat av en tid som redan passerat. Jag är inte 15 längre, inte 17 och inte 23. Jag blir snart 27. I sommar fyller min förra blogg 12 år. Det är en ära att kunna blicka tillbaka till 15-åriga mig. Jag minns precis hur jag kände, vad jag tänkte, hur livet var, hur allt såg ut, hur det kunde dofta. Jag minns det så väl. Och att få ha allting i text och kunna få påminnas om det som varit är vackert tycker jag. Och min förhoppning och tro var att kunna fortsätta föreviga livet även när L kom till världen. Men 2020 var ingenting annat än kaotiskt för mig. Kaotiskt känslomässigt och allt som följde med de val jag gjorde och kände mig tvungen att göra. Min förhoppning är att nu, när jag hittat lugn och frid i mig själv igen, kunna föreviga de där små ögonblicken som är livet, som händer här och nu. Jag är så innerligt glad och tacksam över allt jag fått gå igenom. Som har format mig till den jag är idag. Allt i livet är läxor, och fler kommer där att bli. Men det är faktiskt det som är livet. I slutändan så handlar allting om hur man väljer att se på saker och ting, vilket perspektiv man intar. Och jag har hittat mitt och med det lycka inifrån, lycka i mig själv. Jag är tacksam.
